Jag tänker hela tiden på möjligheten till en liten igen.... Förut var jag så väldigt mycket emot fler barn, men nu känns tanken helt självklar! Min flicka längtar efter att själv få bli mamma, leker med sina dockor - har verkligen gett dem "liv". Att få kunna göra henne till storasyster skulle göra henne överlycklig! Min mans syster har fått tre barn sedan vår flicka föddes. Och nu känns det som att en till från oss verkligen skulle kunna vara välkommen!

Vi har ju iofs gjort oss av med alla bebissaker... Vi har inga bebiskläder, skötbord, leksaker osv kvar.... Men det känns som att det ordnar sig =). Min mans syster har fått mycket av våra gamla saker, resten har vi sålt o gett bort. Men deras yngsta fyller ett här i dagarna så när våran lilla kommer (om det blir så) så kommer vi att kunna ta deras vagn, skötbord och bebissaker! JAg var tvungen att prata med min mans syster om vad vi funderar på, när jag var så splittrad. Hon blev vldigt glad och förväntansfull!Hon hjälpte mig mycket i mina egna tankar! Jag kände att jag verkligen kunde anförtro mig åt henne eftersom att vi känner varandra väldigt bra! Jag o min man har varit tillsammans sedan 1994.

Min lillebror och hans flickvän väntar en liten nu i april och tänk så roligt för oss att ha kusiner i ungefär samma ålder! Men framför allt; jag tror att en liten bebis i familjen skulle kunna knyta oss samman ännu mer (som familj). Och jag känner att jag väldigt gärna skulle vilja vara hemma 1½ år, och att de stora barnen inte skulle behöva ha fritids!

Just nu sitter jag här med ett glas rött medan jag skriver, vet att skulle sakna ett glas rött ibland om jag skulle bli gravid. Med min pojke var det aldrig något jag reflekterade över. Men med flickan kände jag att jag saknade ett glas till helgen och blir det en gång till så VET jag att jag VERKLIGEN skulle det! =)

Fredag idag, och det var ju i söndags som jag åt det sista mini-pillret. Igår fick jag lite bruna flytningar och idag komm mensen tillbaka! Tänk vad kroppen återställer sig snabbt =)!

Ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag på att jag verkligen vill att vi ska få en liten lillasyster eller lillebror! Men samtidigt blir jag ju lite orolig; vi har fåt två fina och friska barn. Kan det vara så att vi får det igen?

De andra vå barnen kom ganska direkt efter att jag slutade med p-piller, undrar hur lång tid det tar den här gången? Om vi alls kommer att kunna få fler barn förstås???!

I söndags tog jag mitt sista minipiller. Kl 21 varje kväll har jag ätit dessa i drygt 2 år. Eftersom att det mesta i vår familj händer i sista minuten åkte jag iväg till apoteket på söndagseftermiddagen (typ kväll). Men på apoteket fick jag beskedet att mina minipiller var slut, att det var strul med leveransen... och att de inte kunde ge mig något besked om när de åter skulle finnas i lager.

Min man såg det som ett tecken på att det var dags att utöka failjen lite, men jag blev genast osäker. Som en klump satt det fast i magen.... Mina två fina barn som börjar bli stora och som klarar sig mer och mer själva, det nya jobbet jag ska söka, ekonomin som stabiliserat sig.... och jag är ju faktiskt tvåbarnsmamma och har "alltid" (sen Pojken kom) sett mig som tvåbarnsmamma....!

Set här var för några dagar sedan.... Vi samtalade, min man och jag, om hur vi känner inför tanken på att kanske försöka bli gravida igen och få en liten...

Och sedan dess har jag knappt kunnat tänka på annat =). Klumpen i magen minskar och jag känner att kanske vord det mysigt med en liten bebis igen!

Den här bloggen kommer att handla om den resa vi har framför oss. Vart vi ska vet vi inte riktigt än... Men det känns spännande och jag hoppas kunna reda någon slags ordning i mina tankar med hjälp av att skriva ner dem här!

Sitter i gästsängen i det rum som kanske eventuellt skulle kunna bli en ny barnkammare.... bredvid mig ligger flickan och snusar, hon har lite feber efter 5½årssprutan.  Och jag tänker att kanske skulle det (om vi fick en liten till) kännas som första barnet om igen, fast utan den osäkerheten som ständigt var närvarande för 9 år sedan....Skulle det kunna vara så?!

Det är jag som är Mamman i vår familj, Familjen O. I familjen finns också Pappan, Pojken och Flickan. Vi bor i ett gult hus vid en liten gata i ett område i utkanten av staden. Här trivs vi bra. Flickan går i förskolan i området och Pojken i en skola på andra sidan stan. Jag arbetar i närheten och Pappan pendlar varje dag.

Pojken kom när jag var 25, och flickan 3 år senare, i år fyller de 9 och 6!

När Flickan kom kände jag att familjen var komplett, nu hade alla familjemedlemmar samlats. Men Pappan önskade sig fler barn. Jag kände att jag hade nog som det var, att barnen var små och att jag knappt hann med dem eftersom jag var ensam med dem hela dagarna och kvällarna.

Tiden gick och Pojken och Flickan växte.... Och rätt var det var såg jag hur stora de hade blivit... Och det måste ha varit här någonstans som mina funderingar började långt ifrån mitt medvetande =)....